Sällsynt fynd av spindeldjur vid inventering av faunadepå i Vallentuna

Ett unikt fynd av spindeldjuret Vandrarklokrypare och sex andra rödlistade arter har hittats i en av Vallentuna kommuns faunadepåer vid inventering. Vandrarklokryparen har inte setts i Sverige på över 80 år och fyndet visar hur viktiga faunadepåer är för att gynna den biologiska mångfalden.

Spindeldjuret Vandrarklokrypare (Allochernes peregrinus) har hittats i Vallentuna kommun vid inventeringen av en faunadepå. I Sverige har arten inte setts sedan den hittades första gången och beskrevs 1939 utanför Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Detta är alltså andra exemplaret som någonsin påträffats i Sverige.

En faunadepå är ett sätt skapa livsmiljöer för insekter, andra smådjur och svampar som lever i död ved. Genom att anlägga högar med trädstammar, grenar och kvistar ökar man den biologiska mångfalden. På så sätt gynnar man de arter som blivit ovanligare till följd av att död ved blivit allt ovanligare i dagens landskap. Förutom klokryparen hittades sex rödlistade skalbaggar i samma faunadepå.

Faunadepåer på flera platser i Vallentuna

Inventeringen av faunadepån utfördes av Ekologigruppen på uppdrag av Vallentuna kommun. Vallentuna kommun har anlagt faunadepåer sedan 2012 för att gynna den biologiska mångfalden. De finns runtom i kommunen, placerade i bebyggelsenära natur, naturreservat och parkmark. De är olika utformade. En del är av samma trädslag och andra av blandade trädslag. Syftet med inventeringen var att utvärdera hur bra den utvalda faunadepån fungerar och vilka insektsarter som lever där.

Att inventeringen skulle resultera i ett så sällsynt fynd förväntades inte. För att vara säker på att det var en vandrarklokrypare, som är så ovanlig, sändes exemplaret till experten Jana Christophoryová i Slovakien, som kunde bekräfta artbestämningen.

Liftar med andra insekter

Utdrag från Ekologigruppens rapport: ”Vandrarklokrypare är en 2 mm liten ljus klokrypare som saknar ögon. Denna art beskrevs som ny art för vetenskapen av den svenska forskaren Hans Lohmander 1939. Vandrarklokrypare beskrevs baserat på endast ett exemplar som hade samlats in utanför Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Individen satt fast på en fluga, som den liftade med. Klokrypare brukar knipa sig fast (med hjälp av sina klor) på andra insekter för att kunna ta sig till nya livsmiljöer – detta spridningssätt kallas för foresi.

Sedan arten beskrevs har den endast påträffats med några få exemplar i Tyskland, Polen, Tjeckien, Slovakien, och ytterligare ett fåtal länder i Centraleuropa. Endast ett exemplar av vandrarklokrypare noterades på faunadepån, där den höll till i en liten stamhålighet med mulmbildning, på skuggsidan av björkstammen. I Centraleuropa har man kunnat visa att arten verkar leva djupt nere i marken, vilket förklarar varför arten så sällan påträffas (Christophoryová et al. 2011).”